Nu var ett tag sen jag tog mig tiden att sitta ner och skriva. Det händer så mycket, jag hinner inte med. Vi redovisningskonsulter och revisorer har väldigt mycket att göra under våren, och så är det varje år. Högt tempo och högt blodtryck. Sen vill man ju hinna med sina barn, släkt, vänner och kompisar. Barn ja? han lyser dock med sin frånvaro, och det är inte alls roligt. Men vännerna har blivit desto fler och vänskap växer inte på träd. Vänskap skall underhållas annars försvinner relationerna. Det verkar vara likadant med personal. Det är tur man inte har egen personal att underhålla också. Det verkar bara tillföra problem. Man kämpar som arbetsgivare för att ge dem jobb och så säger dom upp sig, och där står man med en herrans massa arbete som man får göra själv.
Förra veckan hade Grant Thornton i Visby, mina tidigare revisionskollegor, bjudit in till en AW där deras VD för Grant Thornton Sweden, Anna Johnson, berättade om nuläget för företag i både Sverige och internationellt. Anna är gotländska och tillika tidigare ridelev till mig när vi var yngre, mycket yngre. Man blir glad i hjärtat när man ser vilken karriär hon gjort. Det är många ridtjejer som gör bra ifrån sig senare i yrkeslivet.
Nu står hon där och är bara skitsnygg och informerar alla manliga företagare, för den största delen är män, om nya regler i årsredovisningarna som kommer att medföra att bolag, små som stora, måste redovisa hur de mäter, och hur stora klimatavtryck deras varor och tjänster medför. De flesta förstår nog inte alls hur det kommer att påverka oss här på Gotland, när vi måste medräkna färjans klimatavtryck för transporter av varor till och från ön? Hm?
En annan stor fråga som hon lyfter är hur man behåller personalen när intäkterna och därmed marginalerna sjunker, som de gjort nu några år. En erfarenhet från pandemin är att det är svårt att få tag på ny kompetens om man säger upp sin personal. Därför bör man behålla dem så länge det går. Det är svårt att få tag på personal som är både kompetenta, lojala, friska och har arbetsmoral. Anna berättar att man idag försöker så långt det går att vara en attraktiv arbetsgivare genom att erbjuda förmåner och möjlighet att få arbeta hemifrån med eget ansvar. Det har blivit vanligt att man till och med köper kontorsmöbler och dataskärmar för att det skall bli en bra arbetsmiljö även i hemmet, och lovar utbildningar och partnerskap.
Ja, jisses. Det hade varit enklare om man kunnat anställa hundar. De jobbar flitigt för en köttbulle. Man brukar ju tala om att föräldrar curlar sina barn och ungdomar i större utsträckning idag än förr i tiden, och nu skall alltså arbetsgivare också curla sin personal för att få behålla dem. Behålla barn? kan man det? Min son har inte pratat med mig på åtta år nu. Jag ringer och sms:ar utan att få kontakt. Han bor fortfarande hos sin pappa, mitt ex, så jag kan ju inte storma dörren direkt. När jag berättar det för en vän på en fest jag var på för inte så länge sedan, så börjar hon gråta.
Vi är gäster på ett födelsedagskalas och har hamnat bredvid varandra vid middagsbordet. Det var längesen vi sågs och hon undrar hur livet leker med mig.
?Hur lever man vidare?? frågar hon mig. Hennes ögon svämmar över av tårar och hon gör så gott hon kan för att hålla sminket på plats med en flik av servetten. Hennes dotter har tagit ?paus? från henne i mer än ett år nu. Hon är förtvivlad. Hjärtat blöder och jag är den första som hon vet har varit med om samma sak. En tröst i förtvivlan. Jag känner likadant, äntligen någon som förstår. Hjärtat sprängs av ackumulerad moderskärlek.
?Det gör man inte?, svarar jag. ?Man överlever, men lever fullt ut, det gör man inte?.
?Vad kan man göra?? undrar hon. Men jag måste nog vara den sämsta att svara på det, för själv har jag inte kommit någonvart. Jag har använt mig av, och vänt mig till all expertis inom området och de flesta säger att det handlar om att lära sig acceptera. Men det går inte, mitt barn är skapt under mitt modershjärta, jag kommer alltid att se honom i ett rosa skimmer och oroa mig, hur det än är. Jag har inget annat svar än att fortsätta hoppas och vänta. Vänta på att kärleken och modet når fram till slut. Kärleken är ju förenande och modet följer mognaden.
?En sjöman ber inte om medvind. Han lär sig segla.? Det är ett ordspråk. Livets vind medför både stiltje och storm. Mitt hjärta hoppas att Fredriks vind tar honom dit han önskar? och att seglen håller. Mitt föräldraskap gick inte ut på att behålla honom nära mig för min skull, utan att fostra honom till en självständig person. Jag skall alltid finnas när han behöver mig. Jag verkar ha lyckats lite väl bra, tyvärr. Han behöver mig ju aldrig. Hur självständig är han egentligen?
För mig lyser både barn och personal med sin frånvaro, men solen lyser och trevliga vänner finns det gott om. Dessutom är det helg och värmen kommer snart.
Håll gnällfaktorn låg och håll ut! ???
