Jag ändrade förra veckans inlägg. Mitt i natten. Den första versionen blev för vass. Upprörd och stressad lät jag min känslostorm pysa ut i fingrarna. Det är väl ok, men bara om det hamnar i någon sluten dagbok med hänglås. Jag tryckte på knappen och la ut det direkt för allmän beskådning, bara för att jag var sen. Det hör till saken att jag var kattvakt och katten hade inte kommit in. Tidigare har jag blivit utnämnd till världens sämsta kattvakt, då jag släppte in fel katt som fick härbärgera en hel natt i huset fullt med kattmat. Det är ingen titel man stoltserar med. Nu fick jag en ny chans, och den här gången är katten borta.
När klockan är tio på kvällen sms:ar husse och undrar om ”ljuvligheten” är ok. Katten alltså, och hur skulle jag veta? Jag sitter och skriver mitt inlägg. Stressad och frustrerad släpper jag tangenterna och sliter fram cykeln ur förrådet som tappat luften under vintern. Vi susar fram genom Gråboskogen, cykeln och jag, bland våldtäktsmän och mörka skuggor för att kunna skicka ett lugnande sms tillbaka till Herr Husse. Jag kallar och ropar, och ser grannarna smyga bakom gardinerna, öppnar alla dörrar och öppnar doftande kattmatspåsar, kallar och ropar. Kssss, kssss, kisse, kisse. Kommer det någon katt? Nej. Efter en halvtimme funderar jag på om det är klokt att sitta kvar och vänta. Det där inlägget skaver som tusan. Tänk om någon läser det?
Jag är inte rädd för Gråboskogen och våldtäktsrisken i vanliga fall. När man är 62, kanske det kunde vara något?? Tjena, Gunilla heter jag, vad trevligt, skall vi gå hem till mig eller? Nej, jag skojar. Ikväll har jag inte tid. Hem fort och ändra i inlägget innan någon läser. Jag skäms. Det dundrar i de tomma cykeldäcken och hjärtat håller samma dundrande takt. Inlägget blir lite snällare, men jag somnar inte. Ingen katt och inlägget gnager fortfarande. Mitt i natten inser jag att det är roligare att vara snäll, jag är mer stolt över mig själv om jag är snäll. Mitt i natten gör jag om inlägget ytterligare en gång. Mitt i natten undrar jag över varför jag känner så här? Det känns som ?mitt i natten? när jag vaknar klockan sju och påminns att jag är kattvakt. Till en katt som sovit ute i natt. Katten är 20 bast och döv förmodligen. Klockan kvart över sju kommer han gående längs gatan och väcker hela grannskapet. Hur kan en katt låta så högt? Han och husse kan sjunga ?Till havs? i duett.
Det A säger om B, säger oftast mer om A än om B. Det lärde jag mig som liten, och det är det som just nu gnager i mig. Varför ville jag berätta att någon annan var inkompetent? Först kommer jag fram till att jag tyckte synd om ägaren till bolaget. Sen har jag någon hatkärlek till individer med för höga tankar om sig själva. De har en benägenhet att förstöra för andra. Gamla erfarenheter alltså. Eckart Tolle har i sin bok ?En ny jord ?? ditt inre syfte? beskrivit just det här med att ha rätt och finna fel hos andra. Ingen trevlig läsning om man vill vara cool. Han skriver ?Du behöver hitta fel hos andra för att få en starkare känsla av vem du är. Det finns inget som stärker egot mer än att ha rätt.? Han fortsätter, ?Att ha rätt ger dig en position av inbillad moralisk överlägsenhet i förhållande till den person eller situation som du dömer eller finner brist i.? Einstein (min anteckning), fattar ju vem som helst.
Samma sak gäller vid skvaller om andra, och då tar vi fram en annan bok: ?Skärmhjärnan? av Anders Hansen. Han menar att våra hjärnor inte hunnit med att utvecklas i samma takt som vårt samhälle utvecklas. Därför är hjärnans funktioner inte uppgraderade sedan vi befann oss på stäppen. Skvaller behövdes för att hjälpa oss överleva där på stäppen. Vi skvallrar om andra för att införskaffa oss information om andra som vi skall akta oss för. För att överleva. Speciellt negativt skvaller, som ju är mest intressant, ger oss information om vilka vi kan lita på och inte. Det spelar ingen roll om man är president och har en hel armé till hands att hota med, eller om man är politiker och har ett val framför sig, eller om man är fjortis och går i småskolan; ?Det är hens fel, hen är dum?. Det är en funktion i våra hjärnor, som tar lite tid att uppdatera. Jag tänker uppdatera min hjärna så gott det går, om jag hinner under resten av mitt liv, det verkar ju gå lite trögt. Idag behöver jag bara se till att katten kommer in, så Husse inte börjar varna mig för andra. Jag vill överleva som kattvakt.
Nu när jag tänker närmare på det så fanns det faktiskt en tid för länge sedan, där jag hade behövt lite varningsskvaller. Det kanske inte är så dumt ändå? Man kan ju lyssna, men sen vara noga med kontroll av källan.
Fotot: Ur ?Disney´s stora bok om rätt sätt?.
