-VARF?R har ni grävt ner Tonys filt i trädgårdslandet? Va´, svara VARF?R?
Pappa tornade upp som en arg jätte framför Thomas och mig. Vi intog båda två skamposen och tittade under lugg djupt ner i den mörka jorden där vi stod i trädgårdslandet på baksidan av vårt hus. Jag tyckte Thomas kunde svara, det var han som hittat på det. Men han sa inget. När pappa tog ett hårt tag i hans arm, kände jag att det var dags att säga något. ?Det var kul?, pep jag ?Han blir så arg och det är kul?. Utgången minns jag inte mer än att vi fick gräva upp den igen, att Tony grät och att det var sista gången han hade snuttefilt
?Varför? är nog för de flesta ett laddat ord, just för att det var rubriken på barndomens onda gärningar. Blev man ertappad var det alltid någon som konstigt nog, trodde sig kunna få ett bra svar och samtidigt vara arg. Det spelade ju ingen roll vad man svarade, man fick ju en hörvel ändå.
Men frågan ?varför?? är en väldigt bra fråga att ställa till sig själv, om man nu har vågat ta kommando över det efter barndomens trauman. Ordet ?varför? tar dig fram till vad syftet är, till det du gör. Vi gör saker varje dag, men ställer oss sällan frågan varför man gör det man gör? Eller om vi vänder på det ?? varför man inte gör det man vill göra?
Om syftet att gå med i en ideell förening är att träffa trevliga vänner, kanske du inte skall börja gräla med styrelsen eller andra medlemmar bara för att du tyckte att du hade rätt. Du kan ju alltid välja att byta syfte, eller så kan du bli medveten om varför du gör det du gör och bete dig därefter.
Varje januari tar jag fram en sorts årsplan för vissa av mina aktiviteter. Den brukar hålla fram till sommaren, då man släpps ut på grönbete och under hösten går jag och laddar på att börja om. Det tycker jag är godtagbart. Jag upplever det som att jag programmerar min hjärna att utföra vad jag bestämt, så ingen annan bestämmer för mig. Jag vet inte vem det är, men ibland bestämmer någon att jag skall sätta mig i soffan varje kväll och äta vaniljglass med krossad choklad, helst med lite ovispad grädde också.
Högst upp i årsplanen skriver jag syftet med aktiviteten, varför vill jag göra det här? I årets plan för träning upptäckte jag att jag inte är särskilt motiverad av att träna. Det blev ju inte bättre av att läsa Anders Hansens bok Depphjärnan där han berättar att vår hjärna är byggd för att spara på kalorier. Helt naturligt alltså, perfekt. Jag är normal. Mitt syfte med att träna lät så här:
- Må bra ?? ?Jag mår redan bra?.
- Bli smal ?? ?Jag är smal?.
- Gå ner i vikt ?? ?Tre kilo går jag lätt ned när jag vill?.
- Bli stark ?? ?Varför då??
- Bli obegränsad fysiskt ?? ?Vad betyder det? Har jag skrivit det??
- Orka åka skidor ?? först blir jag tyst sen ??ja, jävlar jag fixade inte Marmelada sist. Skit, hur många veckor har jag på mig??
- Orka rida ?? ?Aaaagghhh? jag orkar kanske skritta så som min kondis är idag. Pinsamt, det går ju inte och jag tänker INTE lägga ned ridningen?.
Att åka skidor och rida är det roligast jag vet. Skulle jag behöva sluta med det? Aldrig i livet. I stället för att vara motiverad blev jag hotiverad. Om jag inte tränar orkar jag varken åka skidor eller rida. Här gick min kropp i gång helt utav sig själv, bara av tanken att jag annars inte orkar göra det jag vill. Nu har jag varit på gymmet tre gånger den här veckan, och det känns så enkelt och naturligt att ta sig dit.
I det här fallet är det i alla fall jag som bestämmer. Tror jag. Men jag erkänner att jag är förvånad. Vad hände?
