Det är mycket att göra nu på jobbet. Jag är egenföretagare och jobbar säkert 10 timmar varje vardag och kanske någon timme på helgen. Det är bokslut, deklarationer, kalkyler, rapporter, semesterberäkningar och avstämningar som skall göras utöver det vanliga arbetet nu under våren. Jag bara väntar på dagen jag känner mig klar, så jag kan få njuta av solen och naturen som nu slår ut grönska. Jag är långt ifrån ensam. Som egenföretagare jobbar man lite mer än när man är anställd, ändå känns det som att den formen för att tjäna sin lön, att vara egenföretagare, är den mest naturliga. Du skaffar arbete, utför det och det som blir din inkomst använder du till dina behov. ?r du i stället anställd kommer du till jobbet, gör det du skall och kan gå hem när din arbetstid är över. Du behöver inte fundera på jobbet så mycket mer.
Just nu funderar de flesta anställda dock på hur stor löneförhöjningen blir. Det är svårt för vissa av dem att förstå att det är själva avtalet om lönerna som höjs 2,2 % och inte varje individs lön. Nöjda verkar de aldrig bli. Det är nästan så det vänt i maktpositionerna mellan arbetsgivare och arbetare sedan fackföreningsrörelsen startade i slutet på artonhundratalet. Ofta får ägaren till bolaget ingen lön alls idag, men jobbar ändå mer än full tid. Det är en förmån att kunna gå hem efter 8 timmar. De köper tiden de inte behöver vara kvar, helt enkelt. Det är på ett sätt en lyx att vara anställd idag. Ja, beroende på vart man är anställd, förstås. Det är också bra att föräldrar kan gå hem till sina barn, och spendera tid med dem.
Det är oerhört roligt att driva ett eget förtag. När du lyckas. Det räcker inte att bara kunna sitt hantverk, man behöver också ha kunskapen i hur man driver ett företag. Det är en kunskap man behöver utbilda sig i. Jag var med på den tiden när två killar i ?re skapade klädmärket Peak Performance. De fick ofta frågan hur de gjort för att lyckas så bra. Svaret var att de hade gått en utbildning och sen gjort precis som de lärt sig, allt ifrån budget till marknadsföring. Idag har jag gjort klart ett bokslut för en restaurang som kämpat i många år för överlevnad. Inte förrän pandemin slog till, efterfrågades en budget och en ekonomisk plan. Idag bubblade det i mitt hjärta när jag stängde bokslutet. Att man kan bli så glad över att någon till slut lyckas.
Det är dock inte bara kul på jobbet. På fikat blir det väldigt mycket prat om döden just nu. Jag skall dö, du skall dö, alla skall dö. Det är ju sanning. Till och med solen skall slockna. Andromedagalaxen närmar sig vår planet med 120 km i sekunden och kommer att krocka med Vintergatan. Men det är mer än två miljarder ljusår dit. När man är 30 år, tänker man inte så mycket på det eftersom man har så mycket liv kvar framför sig. Men när man blir 50 eller 60 år, börjar resten av sitt liv kännas överskådligt, och vänner bli så sjuka att de kanske dör. Knölen på foten, vad kan det vara för något? Insikten kommer smygande. Det handlar inte om OM vi dör, eller HUR vi dör ?? det handlar om hur vi LEVER, att dö kommer vi inte undan. Skit alltså.
Fast ikväll kände jag mig odödlig där jag satt i min stol på altanen, knaprandes chips och insöp resterna av dagens solstrålar iförd mina RayBan och bara var coooool. Snart är det sommar. Det är lite lättare att känna att man lever då. Varför då, egentligen?
Förresten, kommer ni ihåg den där historien om flickan som springer hem till sin mamma och förtvivlat ropar ?Mamma, mamma, du måste gå och handla hos slaktaren idag, för i morgon är det för sent?. ?Hur så?? svarar modern. ?Jo, han har satt upp en skylt i fönstret där det står; LEVER ENDAST IDAG.?
