En vän till mig har varit på kurs med en norsk föreläsare och överraskades av den energi och glädje som föreläsaren spred, vilket smittade av sig på deltagarna. Norrmän är över lag glada och trevliga, för hur många har mött en sur norrman? Vi svenskar är lite mer stela och trumpna. Det fick mig att fundera på mina relationer med kvinnor och män jag haft genom åren, i skolan, i styrelser och i arbetslivet och även i mina kompisrelationer. Vissa personer som jag mött och samarbetat med har fått mig att arbeta mer än andra. De har uppskattat det jag gjort och sagt det på ett uppskattande sätt, om det så var att jag var duktig på att sopa stallgången (då var jag liten), som att jag var bra på att göra logotyper eller något annat. Jag kunde jobba arslet av mig för dessa personer. I vissa kluster fanns en kultur av att kärleksbomba varandra med hjärtemojisar och pussar, så fort man sms:ade varandra. Det gjorde att man kände sig trygg i gruppen och kunde fokusera på det man skulle göra med glädje i kroppen. Det var guld värt och gav glädjefyllda minnen och erfarenheter.
Men, så kom det in en ny person i detta näste av hjärtan och likt ett virus började prata illa om någon i gruppen. Mojisarna försvann. Det gick inte att säga högt vad man kände eller ens upplysa sin chef om att man tyckte personen bar sig otrevligt åt, eftersom man då blev likadan själv. Man kunde heller inte gå till personen själv och säga vad man tyckte eftersom det fanns stor risk att man själv blev nästa offer. Ett sorts moment 22. Hur det slutade? Tja, alla före detta hjärtbombare slutade och kvar blev ?viruset?. Så här fungerar det ofta på arbetsplatser och i grupper av människor, det är därför man går kurs i ledarskap… (på norska ;)). Risken är att företaget blir av med lojal och kompetent personal. Som chef är det viktigt att se, lyssna och förstå vad det är som händer i gruppen och att värna om den kultur som företaget vill ha i sin organisation, och inte minst att lära sig att våga omplacera personal om man upptäcker ?virus?. Det finns till och med en arbetsmiljölag som inte så många läst, vet dock inte om Norge har en likadan lag, de kanske inte behöver någon, de är så vänliga ändå.
Idag har jag bara vänner som bombar mig med mojisar, som pussas, skickar röda hjärtan och kramar, och jag bombar tillbaka. Jag har lärt mig av dom. Det är inte helt bekvämt för mig egentligen, jag är inte van vid det sen barnsben. Vi kramades sällan hemma när jag var barn. Man gjorde inte det på den tiden. Men nu har jag lärt mig, och ju mer jag bombar, desto mer fylls de här vänskapsrelationerna på med kärlek. Alltså, inte sexuell kärlek, utan vänlighetens kärlek. Det är ju trots allt ?kärlek? som håller oss människor tillsammans, som ett ?flock-klister?. ?Kärlek? låter bättre än ?flock-klister?, och ordet kärlek är egentligen inte heller bra eftersom det är samma ord vi använder inom en parrelation. Det lustiga är att den här hjärtbombningen bara sker i relationer med mina väninnor. Ja, barnen hjärtbombar jag också. Men hur gör männen? Jag har ju manliga kompisar också, men skulle inte komma på tanken att hjärtbomba något av dem. Hur gör dom sinsemellan? Klappar varandra på axeln och säger ?Hammarby är bäst??
Det handlar kanske inte så mycket om att skicka hjärtemojisar, utan om att vara vänlig och snäll mot varandra. Det är en lycka att få vara i en miljö där man vet att alla är vänliga och snälla. Livet är idag, inte i morgon och inte i går. Varför då ägna sig åt att vara elak. Dagen har 24 timmar, 8 av dem skall vi sova, i 8 timmar skall vi fokusera på jobbet, 3 timmar tar det ungefär att äta, duscha och klä sig, 3 timmar ägnar vi åt tv:n och andra media. Nu har vi 2 timmar kvar att vara trevlig och vänlig ?? det fixar vi, eller hur? Fast jag kör ju i diket emellanåt? en del människor är ju så dumma i huvudet ???