Vecka 11 är en perfekt vecka att ta lite ledigt för att åka skidor i fjällen. Momsen för de som har kvartalsmoms är inlämnad och även momsen för januari. Förhoppningsvis har jag även avklarat de flesta boksluten. Det är förstås en hel del jobb som väntar när jag kommer hem. Men även om det är mycket jobb nu på våren, behövs en tvärnit och bara ge sig i väg. Innan jag bestämde mig för att åka, testade jag tanken att stanna hemma och arbetade i stället? för att bli klar. Jag föreställde mig att det helt plötsligt var sommar och jag var tvungen att vänta ett år till för att få känna farten under skidorna, solen som lyser upp den vita snön, utsikterna över de vida vidderna. Känslan när man står där uppe på berget och ser ut över landskapet, och förstår hur liten man är i det hela. Sen tittar man ner på snön, lutar sig fram i pjäxorna och låter skidorna glida över snökristallerna så det fräser i varje sväng. Tårarna rinner, snön sprutar och jag är lycklig.
Dalarna är fortfarande ?hemma? för mig. Det var ju där man en gång byggde sitt framtida liv. Där har jag fortfarande vänner, och det är så kul att träffas. Man kan ju inte hälsa på alla samtidigt, så det blir några nu och några nästa gång. Hoppas ni kommer till mig också, så det blir balans i värdskapet. När jag kör upp hit till Sälen med bilen, noterar jag att det fortfarande finns de där bilister som skall vara först. Jag möter dem i kurvor, och vi andra runt omkring måste ansvara för att det inte skall bli en olycka. Det var likadant på 80-talet. Ingen ändring där. Såååå omodernt. I Sälen byggs det som aldrig förr. I Hundfjället står nu ett av Sveriges största hotell klart. De 800 bäddarna ser ut som en vägg framför backen. I Tandådalen, är parkeringen kvar men nya höga byggnader tornar upp sig alldeles bredvid. Det har varit kallt på nätterna och sol på dagarna, inga köer. Föret i backarna är perfekt, och mina nya pjäxor levererar. Nu gör det inget om det blir sommar.
Nyheterna följer man ändå trots semester. Min väninna här i Sälen har fyllt sitt förråd med torra varor ifall att. Hon visar mig flyktvägen till Norge, ifall att, sen frågar hon mig hur vi på Gotland kan fly. Fly? Jag har inte tänkt tanken. Skall vi inte stanna och slåss? Det sägs ju att vid krig blir kvinnorna starka. Fast vad vet jag, när man ser de Ukrainska kvinnor som nu flyr med sina barn, ensamma utan sina män. Tänk dig själv. Jag tycker det är en utmaning att följa GPS-honan för att ta mig till Sälen med bil, ensam. Vad säger hon? Svänga här? Nej, så säger ju inte skyltarna. Varför kopplas Spotify upp när jag kör i gång Google Maps? Vart är jag nu? Nu blev det nog fel, får göra en sväng till i rondellen. En buss, se upp! Nu sa hon något igen, vad sjutton var det. Snälla säg det igen. Om jag då haft ett barn som kräks i baksätet, och ett till som undrar hur långt det är kvar, kanske ytterligare en som är hungrig eller har kissat på sig. Samtidigt. Va? Jag gick vilse på IKEA också, slå den! Så många pilar i golvet åt fel håll.
?Vår son skall vara domare i vår skilsmässa?, säger han utan att röra en min i ansiktet. Det två psykologerna som deltar på vårt möte på BUP, blir tysta. Luften försvinner i rummet. Ingen vet vad som skall sägas. ?Man skall inte dra in barn i en skilsmässa?, kläcker en av psykologerna till slut ur sig. Den andre lägger till något liknande och jag håller med. ?Vad är det som säger att ni tre har rätt?, svarar han. Jag håller krampaktigt i stolens armstöd och hoppar upp och ner så stolen dundrar i golvet, samtidigt som jag ger utlopp för min frustration: ?Din djävla idiot?, skriker jag högt och sen lämnar jag rummet. Det är ingen idé att försöka få honom att känna empati, om det inte ens finns för sin egen son på 10 år. Det finns bara en sak att göra, flytta så att han inte kommer åt mig längre, gå ur ?boxningsringen?. På så sätt kanske vår son kan få lugn och ro. Starkt, var det många som sa.
Moderskärlek är den starkaste kärleken, sägs det. Man gör allt vad som krävs för sitt barn. Man behöver inte vara med om ett krig för att ta fram den där extra styrkan. Det räcker med en jobbig skilsmässa. ?ven efter skilsmässan behöver man vara stark. I en jobbig skilsmässa är det alltid någon av parterna som inte är bekväm med sanningen och försöker övertyga alla om den andres skuld för att själv framstå som den gode. Det uppstår givetvis två versioner av händelsen, eftersom det inte finns en sanning utan två personligheters uppfattning av händelsen. Gissar att Putin och hans exfrus sanningar skiljer sig markant från varandra. Fakta kommer dock ingen undan. Men kvinnor tenderar att behålla deras versioner för sig själva för att skydda omgivningen, barnen, har jag märkt? från vaddå? ?r det familjehistorien som skall skyddas? För det kan ju inte vara exet.
Det var roligt och intressant att ha kört förbi ?hemma? och fått se hur det förändras för varje gång? det är vad jag funderar på när jag tar fel avfart i Eskilstuna? vad tusan. GPS-honan upprepar emedan hon tänker ut en ny väg: ?Gör en u-sväng, gör en u-sväng?? ja, ja, ja? kärring!
