Han står bakom min rygg där jag sitter framför datorn och skriver. ?Skriver du om oss?? undrar han ängsligt. ?Nej? förklarar jag. ?När man skriver skapar man en historia som blir som en egen individ med ett eget liv. Inget är verkligt, och även om man tagit fragment från något man varit med om så blir det i alla fall bara en tolkning av vad som hände.? Jag tyckte jag fick till en bra förklaring, men den räckte inte för honom. Vi hade gemensam dator, så jag började spara mina texter på ett usb-minne istället för i datorn.
Tydligen finns det ett program som sparar allt man gjort på datorns hårddisk även om man sparar arbetet på en extern enhet. Det programmet hade han installerat, och efter en tid blev det uppenbart att han läste mina texter. Hans fantasier och oförståelse gav sig uttryck på de mest omogna sätt så jag slutade att skriva.
Det skrivande ordet har varit en viktig del av mänsklighetens utveckling. Den har gett oss erfarenhet, kunskap och historia. När jag skriver känns det som att den inre rösten får komma till tals ?? äntligen. Jag kan skriva vad jag vill, hitta på vad som helst och kalla det roman eller novell. Vara arg, vara glad, konfunderad, komisk.
När man pratar har man för det mesta någon som lyssnar, en mottagare som skall tolka det jag sagt och har full frihet att bedöma mig för de ord jag yttrat. Tänk om jag sagt fel, tänk om personen inte fattade vad jag menade, eller tog det helt fel. Ord kan användas för att skada eller som verktyg för att härska över någon.
?Det hjärtat är fullt av, talar munnen?, det var något jag fick höra som liten. Det hjärnan är full av, skriver fingrarna, skulle man kanske kunna lägga till. Så skriv din historia. Skriv, bara skriv… Hittills har ca 4000 personer delat med sig av sina upplevelser under Corona pandemin, till Nordiska Museet som har bett om beskrivningar och berättelser för framtida läsning.
