Där konsten slutar, tar våldet vid. Så står det skrivet på väggen i ridhuset på Strömsholm. Det var Bertil Sandström, olympisk dressyrryttare på 20-talet, som myntade uttrycket. Som ung ryttare fick jag det också inpräntat i huvudet när vi red. För att få hästen att göra som man ville, var det inte slagen med pisken som gav resultat. Gjorde hästen inte som du ville var det kompetens som saknades hos dig själv.
De är en bra devis att ha med sig i allt man gör i hela livet. Kunskap är det enda ingen kan ta ifrån dig, och kunskap är makt. Om det nu är makt man är ute efter. Kunskap om sig själv och andra är nog det som ger det bästa resultatet. Att få insikt i varför man mår som man gör och varför man gör som man gör, är en fördel inte bara för dig själv utan även för din omgivning.
Förra året blev 24 kvinnor våldtagna i Sverige, varje vecka. För ett tag sedan blev fem kvinnor dödade av sina män, samma vecka. Jag tänkte först att det nog var utlandsfödda hedersmord, men vid närmare eftertanke kom jag på att jag i mina tidigare förhållanden just avslutat dessa genom att ta ”nödutgången”. Jag har inte tidigare reflekterat på att det är just våldet som har gjort att förhållandena avslutats. I det första förhållandet tog jag till och med fram brödkniven och varnade honom. Kom bara, jag är inte rädd. Fast jag var ju skiträdd. Det blev han också. Skitstövel. En annan gång tuggade han vit fradga och lovade döda min näste kille om jag gjorde slut och blev tillsammans med någon annan. Det är sant. Jag tror inte mig själv ens nu när jag skriver det, men jo, så var det. Tjock vit skum rann från hans mungipor ner på hakan, och blicken var allt annat än kärleksfull. Hur jag tog mig därifrån? Jo, jag låtsades få epileptiskt anfall.
Näste man blev därför en äldre, trygg man. Trodde jag. Men inte särskilt trygg då jag vaknar mitt i natten och ser att han ligger och stirrar på mig med ”onda ögat”. ?Vad är det?”, en ytterst relevant fråga mitt i natten som får svaret att jag inte gör som han säger. Den här nödutgången var trixig och till slut visade det sig att han var otrogen och var mer än glad att bli av med mig. Näste unge aspirant i mitt liv, visade prov på vit fradga i mungiporna, vilket jag redan provat, så han blev inte långlivad.
Det var då det var dags att fundera på vad jag gjorde för fel. Jag frågade pappa, som sa att ingen kunde bestämma över mig. Ingen, inte ens han. Det var kanske det hårdaste slaget han gett mig. Varför skulle någon vilja bestämma över mig? Bestämmer man inte tillsammans? Frågorna hopade sig. Lavett, hurring, snyting eller hörvel var namn som han använde när jag var liten. I den oidipala fasen var han min största idol, min största kärlek. Jag hade ett foto av honom under kudden.
Den gången för många, många år sedan när jag fick min första snyting, förstod jag att jag hade en hjärna som sitter innanför det hårda skalet. Jag kunde känna hur den rörde sig, jag kunde känna hur mitt hjärta blev tomt. Kaxig redan som sjuåring upplyste jag honom om att barnaga numera var förbjudet. Det hade jag minsann hört på tv. Det resulterade bara i ytterligare en snyting och sen förpassades jag till mitt rum där jag trots tårar kände mig som Jeanne d??Arc. Det blev inga fler snytingar, lavetter eller hörvlar därefter för mig eller mina syskon.
Vi blev vänner ändå, min pappa och jag, trots tuffa tonårstider. Man brukar säga att ju mer man älskar varandra, ju svårare är det att separera. Jag tyckte han bestämde för mycket, var för tuff mot mamma osv, så jag krigade och fick straff. Han förklarade att det var så han blivit uppfostrad, med slag, och han minsann inte hade tagit stryk av det. Förr fanns det både barnaga, skolaga, husaga och hustruaga. Hustruaga försvann på 1600-talet enligt Wikipedia (kan någon uppdatera Wikipedia!), barnaga försvann i Sverige i slutet på 60-talet och Sverige var tydligen först i världen med förbudet. Man slår varken människor eller djur, man utövar inte heller psykisk aga mot vare sig hundar, barn, män eller kvinnor. Det är brist på kompetens, hos den som slår eller förödmjukar. I vilken generation blir det självklart? Det är ju pinsamt att det inte är självklart redan.
?Där konsten slutar, tar våldet vid?, är därför relevant fortfarande och även utanför ridhuset. Varför utövar män våld för att få sin kvinna att lyda? Det låter så banalt, men så var det i mitt fall och tydligen för fler kvinnor. Det här har tagit fokus från mina tankar någon vecka nu. Min sista relation var min vän, han var inte våldsbenägen på något sätt. Vän och trygghet, det är väl det som är meningen med en relation. Skratta och ha det mysigt.
I mitt soliga hörn där jag sitter med mitt glas vin och funderar, störs jag av att telefonen ringer klockan 18.00 en lördag kväll. Det är min bror. ”Hej!” Tystnad. ”Hej! Vad vill du?”. ”?r du ok?” frågar han med en mjuk röst. ”Det är klart jag är ok, hur så?” svarar jag. ”Din granne har ringt och sagt att du blir misshandlad.” ”Vad? Jag sitter här i solen, ensam i lugn och ro. Det är alldeles tyst i kvarteret”. ”?r det säkert?”. ”Det är väl klart det är säkert om jag säger det”.
Min granne är släkt med hans fru på lång håll, en äldre dam som jag sällan ser. Vi kommer överens om att det är en fin tanke av omtänksamma grannar och avslutar samtalet. En timme senare ringer min svägerska. ??r det säkert att du är ok?? ?Jag är helt säker.? ?Din granne har ringt igen och säger att du skriker och att hon hör en mansröst.? Gode värld, kan det vara grannen på andra sidan?, tänker jag och avslutar samtalet. Jag går in till min granne och ringer på. Hon är helt säker på att hon hört skrik från min lägenhet inte från den andre grannen. När jag övertygat henne om att jag är ok och att jag inte hört ett enda skrik i hela kvarteret de senaste timmarna säger hon: ?Ja, det är ditt liv?, sen låser hon dörren framför näsan på mig.
På kvällen får jag svårt att sova. Vad tusan var det där? Jag kollar mina dörrar en gång till innan jag går till sängs, och hoppas att jag inte missat en medsyster i huset som behövt hjälp. Att det bara var en äldre dam som sett på nyheterna och? ja, hör saker, eller är det jag som missat något? En självförsvarskurs, kanske? Skall man behöva det?
