Tisdag
Vilken dag. Varför kan det inte bara vara lugnt, så jag hinner med? Mellan sju och åtta på morgonen hinner jag ganska mycket på två timmarna. Sen är det som fan själv infinner sig, för att försvinna vid lunch och komma tillbaka med full kraft på eftermiddagen och då allra helst precis innan man skall gå hem. När klockan är fem på eftermiddagen infinner sig lugnet igen och man kan börja göra det man tänkt hinna med under dagen. Då vill man dock åka hem.
Väl innanför hemmets dörr, på dörrmattan, inser jag att jag inte hunnit tänka en enda privat tanke under hela dagen. Jag har glömt att åka och handla, glömt att avboka min extra parkeringsplats, glömt att kolla om det där presentkortet på en massagebehandling gäller längre än ett år. I de här bokslutstiderna som råder under våren, är det fullt i arbetsminnet av jobb som måste hinnas med.
När jag står där innanför ytterdörren väl hemkommen känner jag att det är tur att jag inte har fyra hungriga barns ögon riktade mot mig. Hur gör dessa kvinnor? Läste en artikel om Amy Coney Barrett, den kvinnliga domaren som Trump hann med att utnämna som ersättare åt Ruth Bader Ginsbugh, hon har sju barn med ögon, och hon kan tänka sig bli domare i Högsta Domstolen i USA. Vem är hon? Preventivmedel och abort är inget för henne, hur gör hon? Eller är det inte hon som gör? Hon hinner göra barn, hon hinner bleka tänderna och sminka sig i allafall. Det är knappt något jag hinner, utan barn. Hinner hon verkligen det allra viktigaste i föräldraskapet? Att delta i barnens liv, ge kärlek och vara stöttande.
För mig blir det en macka till middag och sen sjunker jag ner i soffan. Jag är trött efter en arbetsdag, och då är det bara tisdag. Vem hittade på veckodagarna? Varför blev det inte fler fredagar och lördagar instoppat lite här och var i veckan oftare än vad det är nu.? Fast då hade nog Amy haft fjorton barn och 28 ögon innanför dörrmattan. Ni föräldrar som fixar det här ?? ni är fantastiska! Soffan står kvar, eller kan vara utbytt sju gånger, men både den och lugnet den kommer att finnas där så småningom.
